En fiktiv följetong med AI-genererade bilder.
Lina hade skickat en länk. Tess svarade med ett kalkylblad. Själv stod jag i stallfikarummet och försökte avgöra om jag hade råd att längta innan jag visste om jag kunde få ledigt.
Telefonen hade surrat färdigt för tredje gången innan jag tog upp den. Jag hade mockat, fyllt vatten och hängt tillbaka Roffes grimma. Nu satt han säkert inte och väntade på ett svar i någon gruppchatt, vilket kändes som en av hans bättre livslösningar.
Lina hade döpt vår nya grupp till Hästresan. Med i den fanns Tess, min gamla ridskolekompis, som numera också känner Lina. Tess är 25 och kan hitta en busstid medan man fortfarande försöker komma på vad hållplatsen heter. Hon rider kvar på ridskola. Sist vi satt på en läktare tillsammans hade hon lovat att ta det lugnt och sedan hejat så högt att jag tappade locket till min kaffemugg.
Det första hon skrev var: ”Vilka dagar kan ni?”
Det andra var en bild på en tabell.
Jag skrev: ”Hej Tess, vad roligt att höra från dig också.”
Hon ringde direkt.
”Jag tänkte att vi kunde vara spontana med lite framförhållning”, sa hon.
Det lät faktiskt som något för mig.
Linas förslag var fortfarande Sweden International Horse Show, som går den 3–6 december. Jag hade öppnat länken flera gånger sedan hon skickade den. Varje gång såg jag framför mig hur vi satt där tillsammans. Sedan såg jag mitt jobbschema och stängde fliken igen.
Lina kom in i fikarummet medan Tess pratade. Hon ställde fram tre koppar av gammal vana, tittade på telefonen och ställde tillbaka en.
”Det är för tidigt för videosamtalskaffe”, sa hon.
Vi började med en dag. Inte hela helgen, inte något fint hotell, bara vad en möjlig resa faktiskt skulle kräva. Jag berättade att jag behövde se vilka arbetspass som gick att lösa innan vi bestämde datum. Och att jag ville räkna ihop allt, även maten och resan till arenan. Lina nickade. Tess lade till en rad i sin tabell utan att göra en sak av det.
Det var skönt. Jag hade hunnit oroa mig för att vara den som bromsade innan någon ens hade börjat köra.
”Och Roffe?” frågade Tess.
”Stannar hemma. Jag ska prata med Karin om omsorgen när vi har ett riktigt förslag.”
Han skulle inte få en sämre helg för att jag ville ha en rolig.
På vägen ut stannade jag vid boxen. Morris låg på sin breda hylla med framtassarna hopvikta. Roffe vände huvudet mot mig och jag drog handen över den varma halsen. Det var märkligt att längta bort just där, när det samtidigt var platsen jag längtat till hela arbetspasset.
Senare hemma skickade jag ett klipp på Nora Lindevik och Juniper till gruppen. Nora är hoppryttaren jag kan fastna framför alldeles för länge. I klippet gjorde hon om en enkel övning utan att se det minsta besvärad ut över att behöva börja om. Jag önskar att jag hade lite mer av det tålamodet med mig själv.
”Om hon är där kommer Maja att glömma vad hon heter”, skrev Lina.
”Vi vet inte ens vilka vi får se”, svarade jag.
Det hindrade tydligen ingen av dem från att föreslå en namnskylt åt mig.
Jag skrev upp tre saker på en lös lapp: kolla jobbet, räkna på resan, prata med Karin. Inget var bokat. Men när jag lade telefonen på laddning hade gruppen hunnit byta namn igen.
Hästresan – vi börjar med en dag.
Den här gången lät jag det stå.
Källor kontrollerade 8 oktober 2026:
Arrangörens datum: 3–6 december 2026
Maja · rid.se