En fiktiv följetong med AI-genererade bilder.
Veckan såg väldigt ordentlig ut i min gröna anteckningsbok. I verkligheten behövde jag ett ändrat arbetspass, en lånad vante och hjälp att sluta stressa.
På söndagskvällen planerade jag veckan i min gröna anteckningsbok. Jag hade till och med använt linjal. Där stod ridpass, stallpass och sådant som jag ofta glömmer att ge tid: tvätta, handla och laga något som går att ta med till jobbet.
På torsdagen låg boken kvar i väskan medan jag letade efter min vänstra vante under bilsätet. Regnet slog mot vindrutan. Någonstans mellan jobbet och stallet hade min ambition att vara en organiserad människa försvunnit.
Det hade börjat ganska bra. På måndagen red vi ett lugnt pass på banan. På tisdagen var Lina och jag ute tillsammans, och jag kom hem med känslan av att det här med planering kanske var min nya talang.
Sedan behövde mitt arbetspass på torsdagen ändras. Jag hade egentligen tänkt sluta tidigt. I stället stod jag fortfarande i butiken när jag enligt anteckningsboken skulle vara på väg till stallet. Jag hann ordna det som behövde lösas med stallpasset, men träningsplanen fick ligga.
När jag väl kom fram hade jag bråttom i hela kroppen. Det är en särskild sorts brådska. Man stänger bildörren för hårt, får inte ut nyckeln ur fickan och blir irriterad på ett blixtlås som inte har gjort något annat än att vara ett blixtlås.
Roffe stod i boxen efter intaget. Han lyfte huvudet när jag kom. Jag hann tänka att jag kanske ändå kunde få till ridningen om jag bara gjorde allting lite fortare.
Sedan tappade jag borsten i ströet.
Karin gick förbi och frågade hur det hade gått på jobbet. Jag svarade först att det var bra. Sedan berättade jag ungefär hela dagen. Hon lyssnade och frågade om det fanns något med kvällens ridning som gjorde att den verkligen måste bli av just då.
Det gjorde det inte. Det var bara jag som hade skrivit det med linjal.
Jag bestämde mig för att släppa ridpasset. Roffe hade varit ute i hagen under dagen. Jag gjorde stalljobbet, tog tid på mig med skötseln och kollade igenom honom som vanligt. När vi stod i den torra dörröppningen och jag borstade halsen kom Lina förbi och tog en bild.
”Du ser mindre arg på vädret ut nu”, sa hon.
Jag hade inte vetat att det syntes.
Efteråt satt vi en stund i fikarummet. Jag fick den blå muggen med ett litet nagg i kanten och lånade en torr vante till hemvägen. Anteckningsboken hamnade på bordet. Jag strök över torsdagens ridpass och skrev vad jag faktiskt hade gjort.
Det såg fortfarande ut som en ganska full kväll.
Jag tycker om att ha en plan. Den hjälper mig att få ihop jobbet och Roffe och resten. Men nästa vecka ska jag försöka ge den lite mer luft. Det går tydligen inte att rita bort förseningar med raka streck.
På fredagen åkte jag till stallet utan att försöka hinna ikapp hela torsdagen. Det var skönt. Vanten hittade jag till slut också, nedtryckt i huvan på min jacka. Jag vet fortfarande inte varför.
/ Maja