En fiktiv följetong med AI-genererade bilder.
Maja & Roffe – mellan mockning och drömmar
Lina hittar två koner, jag försöker hitta en rak linje och Roffe får stå ut med att hans människa fortfarande tittar åt fel håll. En vanlig kväll på ridbanan blir precis vad jag behövde.
Jag hade tillbringat sista timmen på jobbet med att köra tillbaka kundkorgar som på något sätt hamnat överallt utom där kundkorgar ska vara. När jag kom till stallet stod Lina mitt på ridbanan med två orange koner. Den ena var så blekt att den mest såg ut att minnas färgen orange.
– Du ser ut som om du behöver göra något som inte piper, sa hon.
Det var en väldigt exakt beskrivning av mitt tillstånd.
Roffe hade fått en liten gren i svansen ute i hagen. Jag redde försiktigt loss den medan han stod och vilade. Sedan borstade jag, gjorde i ordning honom och letade efter min högra handske. Den låg i höger ficka. Jag hade bara undersökt vänster ficka fyra gånger.
Lina hann ta en bild när jag äntligen drog på mig handskarna. För en gångs skull tittar jag inte in i kameran. Jag tittar på kardborren med hela den koncentration jag vanligtvis reserverar för att hitta rätt knapp till lösviktspäron.
På ridbanan började vi med att skritta runt. Det hade slutat regna, men från taket vid ingången föll fortfarande enstaka droppar i en hink. Roffes öron växlade mellan mig, Lina och ljudet. Jag märkte att jag gick och höll andan lite och släppte ut den.
Konerna stod som en bred port en bit innanför spåret. Jag ville rida genom mitten, fortsätta rakt fram och sedan göra en lugn sväng. Det såg löjligt enkelt ut från marken.
Första gången tittade jag på den bleka konen. Vi kom väldigt nära den bleka konen. Andra gången tittade jag mot grinden, eftersom jag undrade om jag hade stängt den ordentligt. Roffe gick åt det hållet. Grinden var stängd. Min uppmärksamhet var däremot på fri fot.
– Var ska ni egentligen? frågade Lina.
– Jag återkommer när ledningen har bestämt sig.
Hon skrattade, och jag också. Roffe stod stilla medan jag samlade ihop mig. Jag valde en stolpe på andra sidan banan att titta mot, mjuknade i händerna och bad honom gå fram igen.
Den här gången gick vi genom mitten. Sedan fortsatte vi. Ingen tvär sväng, inget litet räddningsprojekt med en axel som ville åt sitt eget håll. Bara Roffes jämna steg och jag som faktiskt följde med.
– Där! sa Lina.
Jag blev så glad att jag nästan vände mig om för att kontrollera att hon hade sett det. Sedan kom jag ihåg att det var just sådant som gjorde vår färdväg spännande.
Vi red vidare en stund, bytte varv och gjorde samma sak från andra hållet. När det kändes bra lät jag det räcka. Lina tog en bild från sidan medan vi skrittade på långsidan. På den ser jag mycket mindre upptagen ut än jag var.
Efteråt stod jag med Roffes nos mot jackärmen och tog av tränset. Han hade ett sandkorn på mulen. Jag hade sand i ena stöveln, trots att jag tyckte att jag tillbringat den viktiga delen av kvällen ovanför marken.
I gruppchatten hade Tess frågat om jag hört något om ledigheten inför vår tänkta resa. Inte än. Inga biljetter var köpta. Jag skrev det och skickade sedan ridbilden.
”Dagens framsteg: vi kunde åka rakt fram.”
Tess svarade: ”Bra. Då kan du få dra resväskan.”
Jag sparade bilden innan jag körde hem. Konerna syns knappt. Jag vet ändå precis vad som hände mellan dem.
Om bloggen
Maja & Roffe – mellan mockning och drömmar är rid.se:s påhittade följetong om hästliv, arbete och vänskap i Värmland. Personerna och stallet är skapade för berättelsen. Bilderna är framställda med AI med återkommande karaktärsreferenser. Innehållet är inte ett verkligt hemma-hos-reportage.