En fiktiv följetong med AI-genererade bilder.
Jag är 24, jobbar i butik och har köpt min första egna häst. Det här är berättelsen om oss, en blå skottkärra och hur en dröm fick väldigt konkreta öppettider.
I går hittade jag ett höstrå i tvättmaskinens luddfilter. Jag bor i en lägenhet. Roffe har aldrig varit där. Ändå håller han sakta på att flytta in.
Jag heter Maja, är 24 år och jobbar i en livsmedelsbutik här i Värmland. När jag inte står i kassan, packar upp varor eller försöker komma ihåg vad jag själv skulle handla är jag ofta i stallet. Där bor Roffe. Han heter egentligen Rosenholt, vilket låter som en häst med egen chaufför. Till vardags passar Roffe bättre.
Han är elva, brun och har en vit bläs som jag numera kan se framför mig med stängda ögon. Vänster bakben har en vit strumpa. Åtminstone när jag har borstat fram den. Han har varit familjehäst tidigare och kan mycket mer än jag trodde när vi träffades. Det håller jag på att upptäcka, en sak i taget.
Jag började rida på ridskola som barn. Då bestod hästägardrömmen av galopp över ängar och en sadelkammare där allt matchade. Efter gymnasiet flyttade jag, började jobba och kom ifrån ridningen ett tag. Det blev alltid något jag skulle ta tag i senare.
För två år sedan började jag igen. Så småningom kom Roffe in i bilden och i höstas blev jag hans fodervärd. I våras köpte jag honom. Jag hade räknat på kostnaderna, ställt frågor och räknat en gång till. Ändå satt jag en lång stund med papperen framför mig efteråt.
Min häst. Jag fick läsa det flera gånger.
Nu står han i ett litet inackorderingsstall med sex hästar. Karin som driver stallet har ordning på rutinerna, och vi hästägare delar på vissa pass. Min kompis Lina finns där också. Hon är bra på att få saker att hända. Jag är bra på att skriva listor över saker som borde hända. Det är en ganska användbar kombination.
Och så har vi Morris. Han är en rödvit katt med vita framtassar och en mycket bestämd uppfattning om vilka dörrar som borde stå öppna. Jag betraktar honom som min stallkompis. Han betraktar mig som en möjlighet till sällskap på väg till nästa sovplats. Roffe är däremot hans bästa vän. Ofta ligger Morris på den breda hyllan bredvid boxdörren medan Roffe står med huvudet intill. Jag kan bli stående och titta på dem längre än jag tänkt.
En vanlig eftermiddag börjar sällan med att jag svingar mig upp i sadeln. Jag byter skor, hälsar på Roffe, går igenom hur han verkar må och tar itu med dagens stalljobb. Ibland hinner jag rida. Ibland tar annat längre tid än jag tänkt. Den blå skottkärran finns med i betydligt fler av mina eftermiddagar än någon solnedgång.
Jag tycker faktiskt om det. Till och med mockningen, de flesta dagar. Det är något skönt med ett arbete där man ser att det blir färdigt. Sedan kommer nästa dag, förstås.
Den här bloggen blir vår dagbok. Jag vill skriva om ridpassen som känns bra, om de som väcker frågor och om allt runt omkring. Jobbschemat, stallfikat, kompisarna och min förmåga att åka hem med en vante. Och ibland vill jag komma iväg med kompisarna och se hästarna som får en hel läktare att hålla andan. Jag tänker inte låtsas att jag kan allt. Roffe skulle förmodligen protestera om han kunde läsa.
Till våren skulle jag gärna vilja åka på en enkel träningstävling med honom. Vi har inte anmält oss till någonting. Just nu försöker vi få en vardag som fungerar och bli tryggare tillsammans.
Lina tog bilden på oss utanför stallet. Jag var väldigt nöjd med att både jag och hela hästen fick plats. Det visade sig senare att det inte var något man kunde ta för givet.
Men mer om det en annan gång. Nu ska jag hänga upp en tvätt och se vad mer Roffe har skickat med hem.
/ Maja