En fiktiv följetong med AI-genererade bilder.
Nu kan jag visa resten av bilderna från vår lilla fotografering. Det blev en bra presentation av Roffes mule, betydligt sämre av mig och oväntat mycket himmel.
Ni har redan sett bilden på mig och Roffe utanför stallet. Den där båda är med, jag har ögonen öppna och han ser ut som en hel häst. I dag tänkte jag visa lite av det som hände runt den bilden.
Lina hade erbjudit sig att hjälpa mig med ett porträtt till bloggen. Jag tyckte att det var en enkel sak. Vi behövde ändå borsta, så jag gjorde Roffe i ordning, drog av det värsta dammet från jackan och försökte få ordning på flätan.
Sedan gick vi ut på gården. Det var uppehåll och lagom grått. Till och med jag förstod att vi hade bättre ljus där än under lampan i sadelkammaren.
Jag stod bredvid Roffes bog och höll grimskaftet. Lina tog min telefon och backade ett par steg.
”Du kan väl se lite naturlig ut”, sa hon.
Det är svårt att se naturlig ut när någon precis har bett en om det. Jag började fundera på var min lediga hand brukade vara. Hade jag alltid haft den så där? Varför kändes plötsligt båda fötterna felplacerade?
Roffe tittade åt sidan. Jag tittade på Roffe. Lina tittade på skärmen.
På de första bilderna ser det ut som att vi väntar på varsin buss.
Sedan gick Lina närmare för att få en bild på våra ansikten. Roffe sträckte fram huvudet och undersökte telefonen. Hon flyttade undan den, men hann trycka av först. Resultatet blev en mycket stor mule och jag, någonstans bakom, mitt i ett skratt.
Det är den bilden ni ser här.
Vi tittade på den och började skratta igen. När Lina lyfte telefonen nästa gång blev det mest himmel, lite stalltak och ett par hästöron längst ner. Jag har sparat den också. Det känns viktigt att dokumentera att vädret åtminstone samarbetade.
Vi tog en paus från fotograferingen och stod bara en stund. Jag slutade försöka rätta till allting samtidigt. Roffe tittade mot Lina igen och då tog hon den där lugna bilden som hamnade i första inlägget. Vi var klara på några minuter och gick in.
På kvällen skickade jag ett urval till min lillebror Joel. Han är 21 och ganska ointresserad av skillnaden mellan en fin hästbild och en bild där det råkar finnas en häst.
Han svarade på mulbilden: ”Är det han som ska skriva?”
Jag visade Lina nästa dag. Nu kallar hon Roffe för chefredaktören. Det lär jag få höra ett tag.
När jag bläddrar igenom kamerarullen märker jag att jag stannar längst vid de misslyckade bilderna. Jag kommer ihåg hur vi skrattade och hur fånigt det kändes att plötsligt inte veta var man brukar ha händerna. Den fina bilden tycker jag också om. Men jag är glad att jag inte raderade resten.
Så här kommer det nog att se ut här ibland. Någon bild där allt får plats och någon där en mule tar över. Min enda invändning är att Roffe fortfarande slipper välja ut bilderna, skriva bildtexterna eller betala telefonräkningen.
Joel har förresten sagt att han kan följa med till stallet någon dag. Det ska bli intressant. Först behöver vi hitta ett par skor som får bli smutsiga.
Lina har också skickat en länk till Sweden International Horse Show och skrivit: ”Ska vi åka?” Jag svarade att jag måste kolla jobbet först. Sedan öppnade jag min gröna bok på en ny sida. Överst skrev jag RESA. Under skrev jag ROFFE, LEDIGT och PENGAR. Lina hade redan hunnit skicka tre hjärtan och en resväska.
/ Maja